Finlandssvensk bilderboksnominering till nordiskt pris

Bilderboken Allan och Udo av Minna Lindeberg och Linda Bondestam är den finlandssvenska nomineringen till Nordiska rådets nya litteraturpris. Av förlaget betecknas den som en allåldersbok. En svensk (radio)musikalversion av boken riktar sig till förskolan under etiketten ”gamla människor, drömmar, kärlek”. Det säger en del om synen på den svenska förskolan. Till exempel att den saknar temarubriker för samkönade, dysfunktionella parrelationer, social ojämlikhet eller äldredepression, som denna bilderbok mer explicit handlar om.

Att det inte längre finns några gränser för vad som kan berättas i en bilderbok är ju numera ofta påpekat. Allt beror på med vilken konstnärlig och estetisk kompetens det görs. Ju svårare ämne man tar sig för att gestalta, desto större konstnärlig mognad krävs av bilderboksberättelsen. Och eftersom ”bilderbok” inte längre enbart vänder sig till förskoleåldern, så öppnas ett fönster på vid gavel, inte bara för nya teman utan även för mer komplicerade berättartekniker och experiment med själva bilderboksmediet.

Vad gäller den konstnärliga verkshöjden är Allan och Udo dock en ojämn bok. Det den vinner poäng på genom sin normöverskridande tematik, förlorar den i sin tunna genomföring, där fars och nonsens får täcka över de berättar- och verstekniska bristerna. Hur underhållande är sedan egentligen historien om en parrelation med passerat bäst-före-datum, när den på det psykologiska planet visar sig vara ett exempel på en destruktiv förövare-och-offer-problematik, där båda parter sitter fast i ömsesidigt beroende?

Bister julafton

Nu är det julafton och relationens topdog, den gamle yrkesmilitären Udo Bismarck är deprimerad och längtar tillbaka till sitt gamla flygarliv. Hans ömsintare partner Allan tricksar och pysslar för att de trots allt ska få lite julstämning. I bästa välmening försätter han dem båda i en ohållbar situation, där Udo visar sig beredd att överge honom för den lismande bagaren Sirap al Saffrans dekadenta sällskap. I en obehaglig scen i ”drömmarnas land” kastar Udo ut sin partner: ”Släpp min hand karikatyr!/…/Du ska inte vara här! Försök förstå, att du ska GÅ!” Oavsiktligt eller ej: precis som i verkligheten är saffran en verksam bot mot äldredepression, men den är också ett dödligt nervgift i ganska små koncentrationer – och Allan måste, trots den råa avvisningen, komma Udo till undsättning, när han ligger ”som en trast” i saffransmeten.

Kritiska grundfrågor

Maria Laukka, den finska bilderboksexperten, brukar uppmana barnbokskritiker att alltid ställa sig frågan:  ”Varför har denna bok blivit tryckt?” I Norge har Boel Christensen-Scheel efter sin genomgång av närmare sjuttio norska bilderboksrecensioner efterlyst en liknande fråga: ”Varför skall jag läsa denna bok för mina barn?” Nu, inför första utdelningen av Nordiska rådets barnbokspris, faller sig ännu en fråga naturlig: ”Varför har denna bok blivit nominerad?” Är det möjligt för mig som svensk kritiker att inta en liknande position som nominatorerna i Finland har haft, för att se de förtjänster hos denna bok, som de har sett?

Ur mitt svenska perspektiv förefaller bilderböcker i Finland vila på en traditionellt och gediget textbaserad grund, de lutar ofta mer åt illustrerad text än egentlig bilderbok. Faktiskt hör just Linda Bondestam till de mest intressanta nykomlingarna sedan millennieskiftet. Efter avslutad utbildning på Kingston University i London 2001 gjorde hon en uppmärksammad dubbeldebut hemma i Finland 2003 och har sedan dess hunnit sätta närmare 20 titlar på sin verklista. Här har hon skapat sig en egen nisch med sin karakteristiska, täta collageteknik och sina karikatyriskt groteska figurer ur det internationella skämt- och serietecknarfacket. De är ofta tecknade med sirlig tuschkontur men likafullt försedda med ganska grova humorattribut: glos-och prickögon, rosettöron, klump- eller långnäsor och stora munnar och miner.

Bondestam förför i sina bilder onekligen ögat med sin dekorativa färgverkan, sina scrapbookaktiga mönsterdelikatesser och sin förkärlek för 60- och 70-talsestetiken, som hon elegant skruvar några extra varv. Men min upplevelse är att hon i sitt val av strategier väljer att vara ”illustratör av given text” mer än att vara egentlig ”medberättare av en bilderbokshistoria”. Jag kan tycka att hon ibland är väl tolerant mot de utmaningar hon möter i form av tomrum, konstnärliga svackor, märkliga glipor och skiftande temperaturer som de olika texterna förser henne med.

För att ta några exempel: Vilken tanke ligger bakom bokens omslag?

Eller: Varför får Allan komma in i rummet, som en lite borttappad gäst i sitt eget hem med en plastinslagen bukett från ”General Gun”, medan Udo ilsket hötter med käppen?

 Minna Lindebergs texter har kallats ”poetiskt bångstyriga” eller ”föredömligt egensinniga”, något som onekligen låter aptitretande om det är menat som litterära kvalitetsomdömen. Men när det gäller Allan och Udo finner jag i stället en nödtorftigt sammanhållen, ganska stolpig och ovigt rimmad text. Här är slutrimmen ibland är så långsökta, och radfallen så tafatta, att högläsningen äventyras. Ibland blir även gestaltningen av karaktärerna lidande. ”Allan Lindström som är åttiett och ganska fjär/sålde lampor i en armaturaffär.” Denna presentation fullbordas av Bondestam med en helsidesbild av en ung och rosenkindad, lite drömmande Allan omgiven av diverse lampor. Men ”fjär”, tänker jag, i relationen som spelas upp på följande sidor är han ju nästan påfrestande ”på” trots alla bryska avvisningar? Handlar inte detta om nödrim?

Jag undrar fortfarande:
Varför är denna bok tryckt?
Varför ska jag läsa denna bok för mina barn?
Och varför är den nominerad?

• Allan och Udo er nominert til Nordisk råds barne- og ungdomslitteraturpris, som deles ut for første gang i 2013. Barnebokkritikk skal anmelde alle de nominerte til den nye prisen.
• Les mer om prisen og de nominerte her.