Pinlig om ungdomsromaner

Anmelder Charlotte Myrbråthen har mye godt å si om debutromanen til journalistene Mette Anthun og Kari Birkeland, Emmas Avec, som hun nylig anmeldte i Bergens Tidende (27.08.2012). Språket mener hun likevel er skjemmende: «Det kjennes tidvis som å lese en (spisset) tenåringsroman (og ikke bare fordi miljøet i kanalen oppfører seg som ungdomsskoleelever) der nyansene uteblir, karakterene blir for endimensjonale og språket preget av forutsigbare klisjeer.» Nå kan vi naturligvis spekulere i om Myrbråthen med «spisset tenåringsroman» mener bøker lest av tenåringer eller bøker som er skrevet for dem. I denne sammenhengen spiller det mindre rolle om hun rakker ned på ungdomslitteratur generelt eller på lesende tenåringer. Fordomsfullt sludder blir det uansett. Kort tid etter fulgte kritikeren Jens Liljestrand i Dagens Nyheter (30.08.2012). I dette tilfellet gjelder det romanen Kast med liten kniv av Sara Kadefors, som han ikke har mye til overs for. Urealistisk psykologi, sjablonmessig og lite troverdig, lyder dommen, som avsluttes slik: «Med sina många välskrivna och medryckande partier känns detta snarare som en medelgod ungdomsroman än som seriös vuxenlitteratur».

Fortvil ikke! Den svenske forfatteren Johanna Thydell har allerede satt skapet på plass i sitt tilsvar i Dagens Nyheter (10.09.2012): «Att vi «ungdomsboksförfattare» ofta möts av mer eller mindre genomtänkta påståenden kring att det är enklare att skriva böcker för barn och unga är en sak. Men att påstå att unga läsare inte ser igenom en illa gestaltad karaktär eller en slarvig story är en ren förolämpning. Vad en «medelgod ungdomsroman» egentligen är, har jag ingen aning om, men jag kan svära på att den aldrig kommer vara «det som inte dög för vuxna».»

Vi anbefaler Myrbråthen og Liljestrand en stilstudie av endimensjonale karakterer, mangel på nyanser og forutsigbare klisjeer hos ungdomsbokforfattere som for eksempel Hilde Hagerup og Harald Rosenløw Eeg. Til straff foreslår vi tvungen lesning av en 20-30 bind av voksenromanserien Livets døtre – eller det som ellers må til for at de to skal få orden på sammenlikningsgrunnlaget.