Allkonstnär från Argentina

ALMA-pristagare Isol jämställer sina bilder med musik: Ett fåtal dämpade grundtoner i färg bildar en lågmäld fond mot vilka några få högre toner spelar. Konturen är alltid solist.

• Den ble innstiftet etter den folkekjære forfatterens død i 2002.
• Juryen består av tolv personer – forfattere, illustratører, kritikere og bibliotekarer samt ett medlem av Lindgrens familie.
• Prisen kan tilfalle forfattere, illustratører, muntlige fortellere eller institusjoner og enkeltpersoner som bedriver lesefremmende tiltak.
• Hittil har den gått til fem forfattere (Østrike, Brasil, USA, England, Australia), fem illustratører (USA, Japan, Belgia, Australia, Argentina) og til lesefremmende organiasjoner (Venezuela, Palestina).
• I tillegg til kunstneriske kvaliteter, kreves det at verkene/virksomhetene stemmer overens med Astrid Lindgrens «humanistiske ånd».
En av de intressanta dragen hos den argentinska bildberättaren Isol, årets mottagare av ALMA-priset, är att allt hon gör och säger om sitt arbete är ovanligt genomsyrat av teoretisk reflektion. Under vårt pristagarsamtal på Kulturhuset i Stockholm veckan innan prisutdelningen kändes det därför helt rätt, att be henna nysta lite i sina begrepp och uppfattningar om sitt bildberättande författarskap. Hon talar t.ex. om vikten av att «vi illustratörer tar plats som författare (authors) genom att ta på oss allt det ansvar och den frihet som detta betyder». Hon menar att en bilderbok antingen har «an integral author», en integral eller «helförfattare» (medeltidslatinets integer, hel), eller två författare, «double authors». På svenska kan man tala om att se bilderboken som enmans- eller tvåmansbolag. Den skrivande författaren hävdar ofta det grundläggande upphovsmannaskapet genom att säga – «det var jag som hittade på intrigen», som om det är detta som är det bärande i en bilderbok. Isol vänder sig mot hela denna tanke:
Intrigidén, the plot idea, är ofta skäligen enkel och linjär: Här kommer en flicka. Hon går tvärs över gården. Där träffar hon…Men vad med bildidén, the graphic idea, hela kringhistorien, själva gestaltningen av rummet, karaktären, attributen, kompositionen, ljuset, den konstnärlig tekniken, färgskalan, typografin, formatet, layouten…hela designen? Folk i allmänhet har ingen aning om hur många tusen valmöjligheter illustratören har att sortera, de kan helt enkelt inte läsa bilder.
Själv delar hon in sitt eget författarskap i ett tiotal just «integrala bilderböcker» och ett något mindre antal där hon deltar som den ena författaren i «bilderböcker med dubbla författare».
I skuggan av militärjuntan

Isol är en allkonstnär, född 1972 som Marisol Misenta och uppvuxen i Buenos Aires. Hon var en liten flicka när militärjuntan kom till makten, elva år när den föll 1983. Det var förstås svåra tider i Argentina, men hon betonar att hon hade en både trygg och kreativ uppväxt i en konstnärsfamilj med en pappa som är konstnär, en mamma som är sångerska, en morfar som skrev texter till de då mycket livaktiga argentinska serierna och med en yngre bror som blev musiker. Dörrarna stod öppna, säger hon, till all sorts kreativ verksamhet. Själv studerade hon till bildlärare och gick sedan på Konsthögskolan där hon studerade måleri och grafik. Hon är också sångutbildad, känd i sitt hemland som sopran i en ensemble som spelar renässans- och barockmusik. Efter att ha tillhört flera moderna popensembler är hon numera poet, kompositör och sångerska i den moderna elektroniska duon, SIMA, som hon sedan en tid har tillsammans med sin bror Zypce (finns på Youtube).
Vägen till bildboken
Redan under konsthögskoletiden upptäckte hon en dragning till allt som hade med bokstäver att göra. De dök allt oftare upp i hennes måleri och grafik som en sorts sentenser eller epigrafer, tills hon en dag kom på att det ju fanns ett unikt sätt att kombinera text och bild: i den berättande skönlitterära bilderboken som hon hade haft tillgång till som barn t.ex. i den rikt illustrerade argentinska klassikerserien Cuentos de Polidoro. Nu placerade hon sig fullt medvetet i den speciella kategori böcker, en konstnärlig verksamhet som också ska förstås av barn, men som hon menar för den skull inte utesluter olika tolkningsnivåer: «När jag tänker på vem mina böcker kan nå ut till, föreställer jag mig gärna en rastlös och lekfull mottagare, snarare än en läsare av en viss ålder. Jag tänker mig en jämlike.» I ett annat sammanhang utvecklar hon det som att hon ingalunda släpper sin vuxenhet, men att hon tänker på sig själv «som ett barn» och oftast väljer barn som huvudpersoner. Att barn är främlingar i de vuxnas kultur – utan att de vuxna förstår detta – är den självklara utgångspunkten i hennes författarskap. I bok efter bok ställer barn franka frågor till sina mödrar och processar hennes svar på olika barnlogiska och konkreta vis. «A kid is an alien!»
Bilden som melodistämma
Att tecknandet innebär något alldeles arteget är något som hon ständigt återkommer till: «Teckning är ett imponerande verktyg, jag tror att det finns sådant som bara kan uttryckas genom teckning.» Och hon anser att konturen är det mest betydelsebärande elementet i bilden, den är «melodistämman» i det ensemblespel som en bilderboksbild utgör. Eftersom hon är hemmastadd inom olika grafiska tekniker, beskriver hon det som att hon ständigt är ute efter att översätta, ja transponera olika grafiska trycktekniker till «teckning». Hon undersöker i sina skisser hur man bäst uppnår silkscreeneffekter med de för denna teknik typiska, kringflytande färgfälten. Andra gånger vill hon hitta tecknade uttryck för äldre finstämda grafiska effekter som i trästicket, xylografin, i olika djuptryck, gravyrer, eller mer robusta uttryck som i skrapkartong. Hennes konstnärliga verksamhet är ett experimentfält: det gäller att inte upprepa sig, att ständigt förflytta sig framåt, att hitta de speciella uttrycket – linjen, tekniken, paletten – för varje bok. «Jag har lätt för att bli uttråkad!»
På Kulturhuset visade hon detaljer ur det mödosamma skiss- och tankearbetet bakom bilderboken Pantuflas de perrito («Valptofflor»). Den uppstod som resultat av ett webprojekt om keldjur, där texter av ett dussin barn mellan 5-13 år från Mexiko och Argentina valdes ut som underlag för prosadikter av den argentinske poeten Jorge Luján. Med otaliga bildlösningar, teknikval, färg- och tekniktester visar Isol hela den mödsamma selektionsprocessen bakom varje bilduppslag och hur den slutligen landar i en stiliserad, självklar enkelhet.

Stark integritet

Hennes bilderbokskarriär startade i själva verket över tjugo år tidigare med att hon i mitten av 90-talet skickade in ett manusbidrag till en bilderbokstävling i Mexiko. Bilderna var expressivt och kraftfullt tecknade i oljepastell, där de tjocka konturerna är sprängda och «prickiga» och färgerna är dämpade och sammanhållna i grönt och brunt. Hon fick ett fax från en av jurymedlemmarna, förläggaren Daniel Goldin, som meddelar att hon inte kommer att kunna vinna något pris, men att man vill ge ut hennes bok. Men villkoren är att hon ska dämpa uttrycket, minska de stora leendena och mildra de närmast psykotiskt stirrande ögonen. Hon svarar med en femsidig teoretisk förklaring av sin stil. Boken får ett hedersomnämnande och antas till utgivning utan annat än smärre justeringar. Den kommer ut 1997 och blir hennes lyckosamma debut, Vida de perros (norsk översättning: Hundeliv, 2010).
Efteråt inser hon att det har handlat om en rejäl kulturkrock mellan en ganska konventionell och stillsam mexikansk bilderbokstradition och hennes betydligt mer högljudda crazyhumorstil, påverkad av de vilt karikatyriska vuxenserierna i hemlandet under det politiska förtrycket. Boken blir den första i en lång rad tillsammans med Daniel Goldin och förlaget Fonda de Cultura Económica i Mexico City. Här möter hon också sin landsman, poeten Jorge Luján, som snart inbjuder henne att samarbeta kring hans texter. I ett slag har hon nu två viktiga samarbetpartners på elva timmars flygreseavstånd från sin hemstad.
Ruffa linjer – komisk slut
Med Vida de perros introducerar Isol inte bara sin estetik utan även sin psykologiska och humoristiska tematik och sin dramaturgiska modell, som hon sedan kommer att utveckla och utvidga. «Mamma, hur kan man veta att man inte är en hund?» lyder hennes första existentiella barnfråga till en bild som visar en pigg pojke och hans älskade hund. Mamman svarar på obetänksamt vuxenvis att han i så fall ju skulle bete sig som hundar brukar: kissa på träd, skälla på bilar, älska att smutsa ner sig. När mamman i slutet skickar ut honom till hundkojan i alltför vilt och smutsigt skick, konstaterar pojken med en blinkning till hunden att deras plan just håller på att gå i lås.
Sedan kommer en rad originella, ofta svartvita, bilderböcker med ruffa linjer och «grafisk» teknik och med ytliga komiska slutpoänger.
Nervig linje – lågmälda toner
Men hon blir snart inviterad av sin landsman Jorge Luján, bosatt i Mexiko: kan hon tänka sig att göra serier av hans anekdotiska korttexter, som han avlyssnat hos sina barn? Dessa texter om lilla X och lilla Z (Equis y Zeta, 2000) ställer helt nya krav, menar Isol, de är mycket lågmäldare och mer finstilta än hennes egna burleska historier. Nu finner hon sin tunna nerviga och lätt brutna tuschlinje och hon väljer en lågmäld och avmätt palett av solblekta gula och gröna och blå färger, där gultonerna dominerar. Hon eftersträvar nu känslan i de gamla blekta bilderböcker som hennes farmor brukar ge henne, där färgtrycket har hamnat utanför, ungefär som ofta händer när man arbetar i silkscreen eller serigrafi. Den medvetna misspassningen av färgfälten förstärks av den dubbla konturen. Hon jämställer sina bilder med musik, där ett fåtal dämpade grundtoner i färg bildar en lågmäld fond mot vilka ett fåtal högre toner spelar och där konturen alltid är solist.
Provokativ mamma
Den tunna, brutna linjen och den solblekta paletten tar hon med sig i flera av sina helbilderböcker. Den lätt provokativa El globo («Ballongen») handlar om Camilla som en dag får sin önskan uppfylld: att den skrikande mamman med sitt eldröda öppna gap ska förvandlas till en ballong.
Vad hände, tänker hon, där hon vandrar runt i den stora tystnaden med ballongen i handen. Ute i parken möter hon en flicka med sin mamma: «– Vilken fin ballong! säger flickan. – Vilken fin mamma! säger Camilla. När de skiljs tänker de båda: Nåja, man kan inte få allt!» I slutbilden dunsar Camilla lyckligt nerför backen på sin stora röda studsballong. I hemlandet väckte boken diskussion – och Isol har vant sig vid att förklara att det kan ses som ett barns önskefantasi ur ett barns maktlöshetsperspektiv. Men hon tillstår att den också kan läsas emancipatoriskt, som en historia om frigörelse från en lynnig mamma.
I Petit, monstret (nu på svenska) är mamman av samarbetsmodell. Pojkens fråga gäller hur det kan komma sig att man får beröm för något ena dagen, men skäll för nästan samma sak nästa. Han vet att det är dumt att ljuga, men snällt att hitta på sagor för småbarnen. «Jag kanske är en sorts snäll-dum pojke.» Och eftersom mamma också kan vara både snäll och dum, går det kanske i släkten?
Friheten i färdiga texter
Eftersom Isol ser som sin största utmaning att hitta varje boks egen struktur och visuella uttryck, finner hon inspiration i att utmanas av färdiga texter, som egentligen inte behöver bild. De uppdragen tillåter henne att ta vilken riktning som helst. Att fritt få välja en dikt av Luján och sedan i helt fria bilder själv få känna sig som en diktare «ger mig vingar och gör att jag kan utvidgas själv», som i bilderböckerna Mi cuerpo y yo och Ser y parecer (båda 2005) och i den vackra räknedikten Numeralia. Att återanvända en «färdigberättad» julnovell av Paul Auster (som också lever ett självständig liv som film, Smoke, 1995), och göra en illustrerad bok, är en annan utmaning. I El cuento de Auggie Wren kunde hon släppa allt grundberättande i bilderna och dra upp helt andra narrativa linjer.

«När jag möter någon annans bildspråk öppnas dörrar till okända världar, som berikar mig mycket.» Ett annat sätt att ta sig till det okända, kan vara att teckna med fel hand, bara för att se vad som händer och låta sig överraskas och kanske göra nya upptäckter: «Jag gör det därför…därför…därför mitt huvud är mycket mer konservativt än jag själv!» säger Isol.
Nya experiment

I sina senare verk «tänjer hon på bilderboksmediets gränser», som Alma-juryn uttryckte det i sin motivering. Det gäller de båda experimentella bilderböckerna, den vändbara dragspelsboken Un patito es útil!/Un nene es útil! («En anka är bra att ha!/En pojke är bra att ha!») och den självlysande drömreceptboken, Nocturno, där barnet kan ladda kvällens oskyldiga drömbild under nattlampan och …hitta ett lysande äventyr som varar hela natten. I ankboken berättas samma enkla uppräkningshistoria ur två perspektiv, pojke berättar om ankan – och vice versa. Men perspektiven vänds på de ljuvligaste vis och blir en liten speglinghistoria som överraskar även ett ganska litet barn.

Och i sitt senaste verk, La bella Griselda, tar hon vägen till barnet över den vackra och kulturellt vilseförda prinsessan som hela tiden får höra hur vacker hon är och får se sina friare tappa huvudena och ge upp andan i hennes närhet utan att det väcker någon känsla i henne. «En inte alldeles oproblematisk objektivering av kvinnan som vi ser mycket av i Argentina», säger Isol, «man ska helst vara utmanande vacker och samtidigt leva helt i mannens blick. Det är inte alls bra, hur många män kan man ha i sitt liv?» Inte förrän Griselda hänförs av sin egen lilla vackra dotter, förmår hon själv känna, men då är det för sent.