Dystopi utan svärta

Sigrún Eldjárns barnbok Silfurlykillinn utspelar sig i en framtid utan elektricitet och teknologi. All samhällelig infrastruktur har ödelagts av en klimatkatastrof för ett par generationer sedan. Människor har tvingats på flykt för att överleva i kampen om mat och förnödenheter. I Holta-kvarteret bor pojken Sumarlidi och flickan Soldis med sin pappa, för tillfället inhysta i en gammal övergiven buss. De lever självhushållande i trygg familjegemenskap, om än i saknad efter mamman som försvunnit spårlöst för tre år sedan. En bit därifrån befinner sig flickan Karitas. Hon har vuxit upp i ett källarvalv med sin «oldemor» som nu är död. För första gången i sitt liv måste Karitas möta världen utanför. Målet är att hitta goda människor att leva med och dela den dyrbara hemlighet hon och oldemor vårdat genom åren. Karitas öde tvinnas samman med familjens, när även de måste ge sig av hals över huvud med det lilla de äger i en skottkärra. Efter ett antal strapatser och olyckor som skiljer dem åt, hittas mamman av en slump och Karitas kan bli en del av familjen, samt inviga dem i sin hemlighet.

Dystopi eller saga?

Eldjárns berättelse har ett angeläget ärende, men frågan är hur väl den ambitiösa ansatsen tas till vara. Märkligt nog spjärnar berättelsen emot sitt eget dystopiska upplägg. Först genom att tumma rejält på svärtan till förmån för tokroliga tillbakablickar på en tid när det fanns mobiltelefoner, film, internet och annat konstigt som pappan berättar om och barnen finner komiskt osannolikt. Den lättsamma tonen förstärks av Eldjárns illustrationer. Inte en endaste bild återger den postapokalyptiska kollaps boken de facto utspelar sig i.

För det andra tar berättelsen läsaren till folksagans arkaiska värld, snarare än till framtiden. Silfurlykillinn förlitar sig långt på sagans osannolika sammanträffanden, magiska skeenden och rappa yttre handling. Soldis kan förutspå framtiden medan Karitas ledsagas av sin oldemor som talar till henne bortom graven. Något otidsenligt vilar över hela berättelsen. Flickhjältinnorna må vara modernt handlingskraftiga men är samtidigt gammaldags klämkäcka.

För den som skriver fram en främmande värld gäller det att vara övertygande. Berättelsens inre logik måste hålla streck. I Silfurlykillinn är det mycket som inte riktigt hänger ihop, som hur människorna kan bruka jorden och fiska i haven när samhället kollapsat på grund av utarmade naturresurser. Även persongestaltningen är oförsvarligt förenklad. Karitas är frisk och fysiskt stark trots att hon levt hela sitt liv inomhus; mammans treåriga minnesförlust går om på ett ögonblick när hon blir hittad; och bokens skurkar förblir onyanserat onda boken igenom.

Förbryllande är också varför kapitel och textpartier har försetts med olika färg beroende på vem som för ögonblicket fokuseras. Avsnitten om Karitas är textade i blått medan de om Soldis textas i rött. Färgkodningen verkar inte ha annan funktion än att möjligtvis stöda ovana läsare som har svårt att uppfatta textens perspektivbyten. Ett sådant grepp harmonierar med bokens i övrigt starka didaktiska grundton. Berättarrösten är tryggt allvetande och förklarande. Läsaren utmanas inte av någon undertext då berättaren hellre talar om för läsaren vad gestalterna känner än visar det.

Svårsmält moralkaka

Eldjárns försök att berätta äventyrligt, roligt, lättläst och hoppingivande om en framtid efter klimatkatastrofen är närmast en omöjlig uppgift. Allvarstematiken i Silfurlykillinn skaver oundvikligen mot viljan att försäkra unga läsare om att allt kommer att ordna sig. Hur ska då framtiden räddas? Karitas hemlighet är ett bibliotek fullt av böcker. Nu ska böckernas kunskap om den sägenomspunna forna teknologin användas för att ansvarsfullt bygga en ny framtid. Jag är den första att försvara bokens och läsandets betydelse för mänskligheten, men den här förenklade moralkakan är svår att smälta. «Nu fixar vi helt enkelt världen!» utropar Sumarlidi i bokens avslutande stycke. Tyvärr räcker inte det som svar på de svåra frågor i vår tid som boken utger sig för att bemöta.