Fantasyroman med djup och driv

Sara Bergmark Elfgrens ungdomsroman Norra Latin – nominerad till Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2018 – är en omfångsrik bladvändare med tydligt samtidsavtryck. Handlingen utspelar sig i ett Stockholm där det anrika gymnasiet Norra Latin aldrig lagts ner och gjorts om till snofsigt konferenscenter utan fortfarande är en läroinstans starkt präglad av sitt förflutna som elitskola för de rika och priviligierade.

Läsaren sugs omedelbart in i berättelsens klimax. Något fruktansvärt har hänt på skolan. Polis och räddningsmanskap är på plats, men vad som hänt och vilka som varit involverade avslöjas först stegvis i den långa flashback som utgör bokens handling. Berättargreppet påminner starkt om TV-seriens, vilket en av bokens karaktärer också påpekar redan på bokens första sida: «Blåljus pulserar över Norra Latins fasad och jag tänker att det är en teveserie. Polisen som kommer ut från entrén, sjukvårdaren som kliver ur ambulansens förarhytt, väktarna från bevakningsbolaget som står och pratar sinsemellan, de är statister allihop. […] Jag som sitter här på bänken har en liten roll. Den sextonåriga flickan. Offret. Vittnet.» Med denna metakommentar allierar sig författaren direkt med sina, förmodligen TV-serievana, unga läsare och markerar att boken har en spänningsintrig värd att följa ända till slutet.

Berättelsen i glappet
Bokens huvudsakliga iakttagande och reflekterande berättare och huvudpersoner är tonåringarna Clea och Tamar. Båda älskar teatern och skådespeleriet, men där slutar likheterna. Clea är ett rutinerat skådespelarbarn som redan som 16-åring lever kändisliv med egen blogg, alla rätta kontakter och fribiljetter till storstadens jetsetliv. Tamar är uppvuxen i en vanlig oglamorös, men kärleksfull, familj i lilla Östersund. Själv ser hon sig som en «nöjd tönt» som försöker leva sin dröm genom att ta sig in på Norra Latins prestigefyllda teaterlinje.

Berättelsen växer fram i glappet mellan Cleas och Tamars respektive berättelser. Det är på basen av deras återblickar som läsaren får en uppfattning om vad som egentligen hänt under teaterklassens första tumultartade år på skolan. Perspektivskiftet flickorna emellan är dramaturgiskt välfungerande och djupt fascinerande eftersom det synliggör hur olika syn på tillvaron de har trots att de vistas under samma tak och rent objektivt upplever samma saker. Från första stund hamnar flickorna på kollisionskurs. Låsta av sina förutfattade meningar om varandra uppfattar Clea Tamar som sur och inåtvänd, medan Tamar inte förmår se bortom Cleas privilegier och självsäkra yta. Deras redan ansträngda relation underlättas inte av att Tamar hals över huvud förälskar sig i Clea. Den första passionerade kärlekens kraft skildras ärligt som det fullständiga mysterium den är: «Jag visste allt och ingenting om Clea», konstaterar Tamara. «Coupe de foudre, sa min fransklärare på högstadiet. Kärlek som slår ner som blixten. Och så sitter man där. Förkolnad, bländad och med ett ringande i öronen. […] Olycklig kärlek är som en värk. Som ett nostalgiskt minne av något man aldrig fått uppleva. En skymt av ett underbart parallellt universum som man aldrig kommer att få besöka. Fast det är kört från början så fortsätter man att hoppas.»

Magi som osäkrar allt
Skolmiljön och teaterns värld är utmärkta kittlande miljöer som författaren utnyttjar till fullo. Spänningsintrigen kryddas därtill med övernaturliga inslag i form av en magi som osäkrar allt. Vandringslegenden om teatereleven Erling Jensens mystiska försvinnande på 1950-talet och berättelserna om hur han fortfarande spökar på Norra Latin, vävs an efter samman med en lika flitigt återberättad skräckhistoria om en röd teatermask med demoniska krafter. För Tamar blir spökhistorierna omedelbar verklighet då hon på skolan upplever syner, hör viskningar och känner andetag i nacken.

På ett djupare plan låter Bergmark Elfgren skickligt magin fördjupa och bli en del av romanens psykologiska karaktärsgestaltning. Detta gäller särskilt Tamar. Alla hennes vänner är kvar i Östersund, och på skolan får hon inga nya kompisar. Förpassad till ett plågsamt utanförskap upplever hon ett allt starkare släktskap med den mystiske Erling, som med sin enkla bakgrund också upplevde att han inte passade in på den fina skolan. Det magiska äventyret förkroppsligar också Tamars unga sårbarhet och längtan ut i livet. «Hela mitt liv har jag längtat efter att något fantastiskt skulle hända mig. Något som visade att sagor var sanna. En dörr till en annan värld i garderoben. Ett hål till Underlandet. En magisk ring.»

Tamars längtan efter kärlek och spänning talar förmodligen starkt till alla unga läsare som valt att fördjupa sig i en tjock fantasyroman som Norra Latin, men även läsarnas förståelse av Clea nyanseras och fördjupas under romanens gång. Bakom framgångsfasaden träder en känslig och osäker ung människa fram. Det bränner till rejält i skildringen av hennes dysfunktionella förhållande med Tim. Kändisbarnen Clea och Tim är utåt sett det perfekta paret, men även här fungerar det magiska händelseförloppet som en katalysator för att blottlägga deras rädslor och begär.

Rikt romanbygge
Norra Latin är en rik roman full av intertexter och hänvisningar till det förgångna och samtiden. Särskilt välfungerande är kopplingen till Shakespeares dramer. Pucks slutmonolog från En midsommarnattsdröm garanterar Tamar studieplats på Norra Latin. Samma opålitliga trickster har Erling på sin tid spelat med bravur. Kärleksdramat mellan Tamar, Clea och Tim kan också läsas i analogi med de olyckliga och passionerade kärlekar, inklusive missförstånd och förväxlingar, som sker i En midsommarnattsdröm eller Romeo och Julia.

Skildringen av Cleas stormiga förälskelse med Tim lyfter i sin tur samtidsaktuella frågor kring maktmissbruk och medberoende på ett sätt som för tankarna till me too-rörelsen. Lika angelägen är tematiken kring samkönad kärlek och transpersoner, som blommar ut särskilt i gestaltningen av Tamars varma och bejakande vänskapskrets på hemorten. Att Tamars namn är så snarlikt Carl Jonas Love Almqvists androgyna romanfigur Tintomara är kanske heller ingen slump?

Sina många förtjänster till trots, har Norra Latin också skavanker. I vissa scener visualiseras det övernaturliga onödigt övertydligt, såsom när magin antar formen av «vitt ljus» som «kommer svävande från taket», «blir hängande i luften ovanför soffbordet» gungande och guppande «som eldflugor». När nutid och dåtid, verklighet och magi däremot smälter samman på ett mer subtilt sätt, skapas stundvis en förtätad stämning som för tankarna till Maria Gripes mästerliga ungdomsböcker som, även de, suddar gränsen mellan yttre och inre verkligheter.

Som i den hyllade Cirkeln-trilogin (2011–13) Bergmark Elfgren skrivit tillsammans med Mats
Strandberg, varvas berättarrösterna i Norra Latin skickligt för att avslöja hur felaktiga våra förhastade, svartvita omdömen om andra ofta är. Den största bedriften i Norra Latin är ändå utan tvekan porträtten av Tamar och Clea som stegvis växer i psykologisk trovärdighet och komplexitet till att bli unga människor av kött och blod. Särskilt skickligt fångar Bergmark Elfgren den prestationsångest hennes unga karaktärer bär på i en samtid som kräver snygga uppdateringar i sociala medier och framgång till vilket pris som helst. För när romanens sista sida är läst och läsaren fått veta vad som egentligen hänt på Norra Latin, har hen också insett att den alltid har ett pris.