Gamla fördomar blir som nya

Runt nyår skyltade plötsligt alla Stockholms bokhandlare med två absurt tjocka, bjärt orange fantasyböcker: Rebecca Yarros första böcker i fantasyserien Empyreon. Den första, Fourth Wing, var på 622 sidor. Den andra, Iron Flame, bestod av 836 sidor.

Jo, de fick behålla sina engelska titlar även på svenska. Vi svenskar tror att vi är hemskt bra på engelska och när vi nu dessutom är med i Nato kommer vi aldrig mer att behöva prata svenska.

Rebecca Yarros böcker blev omåttligt populära i den genre som kallas romantasy, en blandning av romance och fantasy (som sagt, svenskar är inte bra på att översätta). I samma anda som Stephenie Meyers «Twilight»-serie: slukarböcker om längtan och lust, kärlek och magi.

Men «Empyreon»-serien är ändå något annat. Huvudpersonen är Violet Sorrengail, i början en tjugoårig biblioteksnörd som vill söka till skrivarutbildningen på Basgiaths krigshögskola (ni läste rätt: krigshögskola) blir i stället beordrad av sin mamma generalen att söka till den fruktade ryttarutbildningen.

Ryttarna är inga vanliga kavallerister, utan snarare en form av stridspiloter som förstås rider på drakar (hej, Daenerys Targaryen i Game of Thrones!), och den lilla mesiga Violet Sorrengail upptäcker snart att hennes i sammanhanget ovanliga kunskaper är en bra grund för att bli en elitsoldat.

Är arga män verkligen kärleksfulla?

Redan första dagen upptäcker hon också att hennes snälla barndomskärlek Dain går på skolan, men hennes hjärta dunkar alldeles ovanligt högljutt när hon träffar den livsfarligt aggressive Xaden Riorson.

Triangeldramat är en av de vanligaste intrigerna i romantasy, allt sedan teveserien True Blood – både Twilight och Hunger Games har exakt samma upplägg. Inte för att det blir mycket till drama, eftersom huvudpersonen med en viss förtjusning väljer den som inte är hundaktigt snäll och tillgiven.

Det är ett gammalt tema från romantiska böcker, fortfarande skrämmande vanligt: otrevliga män är bara otrevliga för att de egentligen älskar kvinnorna så mycket att de blir lite konstigt aggressiva. 

Medan snälla män tydligen är… tråkiga, både i kärleksromaner och i modern romantasy. För all del, det finns motbilder även i fantasyns oftast väldigt svartvita värld. Mästaren Ursula K. Le Guin har envist återkommit till de snälla, tillbakadragna männens storhet i sina böcker, som den tyste trollkarlen Ogion i böckerna om Övärlden.

Rebecca Yarros böcker har nästan enbart uppmärksammats för sina explicita sexskildringar (hej, «Femtio nyanser av dig»), för givetvis hamnar Violet Sorrengail gång på gång i säng med Xaden Riorson. Han är en ännu mer kontrollerande natur än vampyren Edward Cullen i Twilight, som råkade slå sin nyblivna fru gul och blå på bröllopsnatten (varpå hon sa att det absolut inte gjorde något, gör om det bara!). Xaden Riorson har också ett rejält våldskapital, men i hans fall handlar det mer om att lära upp Violet Sorrengail till att bli ett livsfarligt vapen.

Vad gör militärfantasyn med vår syn på andra?

Men respekten för unga kvinnors läsning borde inte hindra analyser av idéinnehållet i dagens mest populära romantasy. Rebecca Yarros böcker är militärfantasy, mer än något annat. Ryttarkvadranten på Basgiaths krigshögskola lär sig framför allt att dö. Redan inträdesprovet på de första sidorna skördar offer, och eleverna fortsätter dö i diverse olika blodiga övningar. De drar sig inte heller för att försöka (och ibland lyckas) döda varandra i den ofta bokstavligt talat knivskarpa konkurrensen.

Så småningom dyker också den verkliga fienden upp, och som vanligt i fantasyn är de inte människor. Så har det varit ända sedan J.R.R. Tolkiens femtiotalstrilogi om Härskarringen där en bra orch var en död orch, så är det i väldigt många fantasyböcker, så det borde inte bekymra mig. Visst är det rätt att döda onda icke-människor?

Ändå är det något djupt obehagligt över Rebecca Yarros böcker, kanske för att hon är tydlig med att hon är gift med en amerikansk militär. Det borde förstås vara tvärtom just nu, när hoten har blivit verkligare och kriget förs i Europa mot ett folk som betecknar sig själv som fridsamma hobbitar som kämpar mot de ryska orcherna som till och med anammar orchernas identitet själva. Vi måste väl slåss mot ondskan?

Men en liten röst viskar i mitt minne om folkmordet i Rwanda 1994 som inleddes med att tutsis slutade betraktas som människor. De var kackerlackor, hävdade radiostationen Radio Télévision des Mille Collines, och trissade upp stämningen tills åttahundratusen människor blivit mördade på en månad.

Jag vet inte. Det var ju rätt att krossa Saurons onda styrkor, och jag är inte ens pacifist. Men fantasyns propagandistiska inslag har alldeles för sällan analyserats, och särskilt nu när en så stor del av populärkulturen bottnar i fantasyns grälla universum. Och ryska soldater är ju också människor, även om man tvingas döda dem.

Lotta Olsson (redaktør for barne- og ungdomsbokmeldingar i Dagens Nyheter, Stockholm) og Asle Sætre (teikneseriemeldar og norsklærar), skriv månadlege kommentarar for Barnebokkritikk.

Om du har tips til problemstillingar vi bør ta opp, send ein e-post til redaksjonen@barnebokkritikk.no. Barnebokkritikk garanterer kildevern.