Tittel: Øya
Tekst: Eli Hovdenak
Forlag: Cappelen Damm
Årstall: 2014

Humorn flödar!

För ett par år sedan debuterade grafikern och konstnären Eli Hovdenak som barnboksillustratör i samband med 150-årsjubileet av Margrethe Munthes födelse. I sångsamlingen Bukke nikke neie förhåller hon sig som illustratör till färdig text, när hon illustrerar Munthes sångskatt i stramt stiliserade, naivistisk-dekorativa och ofta humoristiska färgträsnitt i ganska litet format. Efter över 30 år som konstnär och två års barnboksutbildning på NBI debuterar hon nu som bilderboksberättare med sin första egna bilderbok i generöst storformat och i flödande, fri akvarell. Den handlar om om två storögda havsfåglar på fisketur. Humorn flödar!

 

krokodillehale

 

Med argentinska Isols begrepp fungerar Hovdenak denna gång som integral bilderboksförfattare – och ”Øya” är ett exempel på en integral bilderbok. Det vill säga att boken har en enda upphovsperson, som står för både det verbala och det visuella berättandet. ”Bukke nikke neie”, skulle i Isols engelska översättning i stället vara resultatet av ett double authorship. Problemet för oss i Norden är väl att våra ”författarbegrepp” är snävare än det spanska autor, det franska auteur och det engelska author och mer tydligt hänvisar till ”skribentskapet” och det verbalspråkliga fältet än inbegriper även tecknare på det grafiskt/visuella fältet. Kanske berättare/forteller vore ett bättre och vidare begrepp?

 

Eli Hovdenak bilderboksberättar i så fall en förtjusande och trivsamt småputtrig vardagshistoria om ett stornäbbat par av lätt karikatyrisk mås- eller trutmodell, Bertil och Bettina, som i grön respektive röd solkeps ger sig ut på fisketur i en näbbgul kanot. Vädret är strålande, havet ligger blankt och inga ”fjordsvin” är i antågande. Det kan inte vara bättre! Nu börjar en dråplig förväxlingshistoria, eller låt oss kalla det en farsartad serie episoder som alla bygger på komiska missförstånd p.g.a. huvdpersonernas begränsade perspektiv och utpräglade förnöjsamhetsdoktrin. Så här kan det gå om man driver positivt tänkande till sin spets! Hade de bara vänt sig om i båten…!

 

Dramatisk ironi

Här uppstår klassisk dramatisk ironi i meningen att läsare, också i tidiga år, i bild kan upptäcka sådant som måsarna själva inte lägger märke till. De ser liksom inte skogen för bara trän – en klassisk bakgrund-förgrundsproblematik inom perceptionspsykologin. Här finns en intertextuell länk till Pat Hutchins mönsterbildande klassiker, ”Rosie´s walk” (1968) om hönan som tar sig en promenad över gården före middagen fullständigt ovetande om att hon i bild efter bild jagas av en hungrig räv. Hutchins berättarröst utvecklade den gången den dramatiska promenaden i en enda, visserligen ganska lång, mening, som hela tiden håller Rosies ovetande perspektiv och skapar fruktbar spänning mellan vad vi ser och vad vi hör/läser.

 

Eli Hovdenaks text är i stället dialogisk, föredömligt kortfattad (442 ord) med korta, lakoniska repliker, som läsaren själv får fördela, det spelar liksom ingen roll vem som är vem, när ingenting av vikt sägs. Havet ligger alltså synbarligen lugnt och paret pratar på utan att inse att de i själva verket är i ständig livsfara. De fiskar oförtrutet medan läsaren/betraktaren upptäcker olika havsvidunder i vattnet runtomkring – utan att se en enda normal fisk. Och läsaren ler förstås när de båda tolkar alla företeelser de faktiskt ser som naturliga ting: sjöelefantens eleganta jättesnabel tas för en bro (”snabla bra” placerad), havstrollet som sticker upp sitt håriga huvud är ett bollflöte med sjögräs, jättekrokodilens tänder en stalaktitgrotta att utforska, de jättelika fotsulorna som sticker upp är vattenliljor o.s.v.

 

Bildberättande i akvarell

Eli Hovdenak, som för mig varit mest känd genom sin utsökta grafik med tyngdpunkt i träsnitt och litografi och sina stramt stiliserade pappersklipp, släpper här loss i fri akvarell i stort format. Det är en storformatig bilderbok med generösa panoramauppslag i ”dubbelt” bilderboksomfång (64 sidor) – som bildar en generös scen för det storslagna äventyret som besöket i ”stakkitgrottan” innebär.

krokodillegap

De vandrar här obekymrat omkring i en jättekrokodils mage, provar ekot, hämtar sin kanot (!) och hittar överraskande ”utgången” på andra sidan djuret: ”Jeg tror dette er Utlandet, Bettina. Alt er så annerledes.”

utlandet

 

Just denna scen lär ha sin utgångspunkt i ett träsnitt från 90-talet där några grodor sitter fångna i krokodilens gap och mage och i en önskan från konstnären att få ut dem ”bakvägen” i en kompletterande bild. Nu är den här, räddningen, och grodorna blev till fåglar som blev till Bertil och Bettina och en ganska lång bildburen berättelse, där det är texten som ”illustrerar” (förlagsintervju av Ann Østgård 7 okt 2014).

 

Konstnären Eli Hovdenak har efter över trettio år som bildkonstnär alltså mjuklandat som integral bilderboksberättare.  Det har blivit en på många sätt slösande bilderbok som kan läsas tvärs över alla åldrar: som komisk äventyrshistoria i en sorts lilliputtradition, som äktenskapssatir eller som en njutbar och underhållande humoresk, ett muntert stycke ”musik” i skönaste akvarell.

Och hon lär vara på god väg med nya egna bilderboksberättelser.

 



Skrevet av:
Ingen kommentarer.

Legg igjen en kommentar

Legg inn din meaning her. Vær hyggelig. Din e-post vil holdt anonym.