I huvet på en gammal barnboksredaktör

Det var ju en underbar höst att avsluta sitt värv som Dagens Nyheters barnboksredaktör: samma höst som «Den svenska barn- och ungdomslitteraturens historia» (förlaget Natur & Kultur, redaktörer Boel Westin och Åsa Warnqvist) gavs ut, två rejäla volymer på sammanlagt fyra kilo som sammanfattar svensk barnboksutgivning och ger en såväl bred som djup analys av hur barnlitteraturen har utvecklats. Vid utgivningsfestligheterna sa en lätt förskräckt skolminister att hon kanske inte behövde gå till gymmet den kvällen, det räckte med att kånka på de tunga böckerna.

Vi klagade redan då

Jag hade redan sagt upp mig från Dagens Nyheter när böckerna kom ut: fredagen den 13. september 2024 lämnade jag in min uppsägning. Det enkla skälet är att jag är gammal och trött, och visserligen inte riktigt i pensionsålder än, men jag kunde säga upp mig och övergå till en stillsammare frilansverksamhet. Väldigt skönt. Och nog är det med en viss tillfredsställelse jag kan sluta. Det har hänt mycket sedan den 3. september 2001 när jag tillträdde. Vi var tre som arbetade med barnböcker och barnkultur och vi hade en generös budget, även om vi klagade högljutt över att åttiotalets barnboksbilagor var nedlagda: de specialbilagor som gjordes inför jul med extra många recensioner och intervjuer.

Håhå, det var tider det, åttiotalet.

Astrid Lindgren dog 2002, och visserligen instiftade svenska regeringen världens näst största litterära pris till hennes minne, Astrid Lindgren Memorial Award. Men vi var många som var tveksamma: barnbokspris brukar inte få uppmärksamhet.

ALMA-priset blev världskänt

Nu blev ju ALMA-priset och upphovspersonernas böcker världskända, så där hade vi olyckskorpar som tur var helt fel. Roligast var tyske bilderbokskonstnären Wolf Erlbruch som fick priset 2017, och plötsligt visste alla barn vem pristagaren var, för «Det var det fräckaste!» med text av Werner Holzwarth hade alla läst. Och förstås sydkoreanska Baek Heena, pristagare 2020, som blev omåttligt populär på svenska förskolor med sina avfotograferade miniatyrvärldar (läs «En fé på badhuset»). 

Så under min tid som barnboksredaktör har vi fått ett världskänt barnbokspris och i höstas fick vi även ett standardverk om svensk barnlitteraturhistoria. Det är lätt att glömma, precis som förr pratar vi mest om det som blir sämre. Men en säker, begåvad och kunnig barnboksvärld växer och stabiliseras allt mer.

På Dagens Nyheter blev vi färre som bevakade barnlitteratur, det tog bara ett par år så var jag ensam kvar. Vi hade i alla fall en barnbokssida med sex tappra frilansrecensenter, och på andra tidningar var det värre: den kontinuerliga barnboksbevakningen har försvunnit på tidning efter tidning. Fast det är tidningarna som krisar, inte barnboksvärlden. Det är bara oss alla det går ut över. Någon borde ju påpeka sambandet för alla upprörda kulturchefer som skriver upprop (oftast ett om året, i samma chockade tonfall) om att barn verkligen borde läsa mer: barnbokskritiken har decimerats i takt med att barn läser mindre. Inte för att barn är beroende av barnboksrecensioner för att lära sig läsa och uppskatta litteratur, utan för att barnbokskritiken är en seismograf. När den försvinner, försvinner samhällsengagemanget för barnböcker. Och varför ska barn då alls läsa, när vuxna inte tycker att det är viktigt?

Å andra sidan, säger jag efter att ha läst «Den svenska barn- och ungdomslitteraturens historia»: det kommer alltid att uppstå ett nytt engagemang. Länge tänkte jag dystert att det var ju en himla tur att Sverige har haft Astrid Lindgren och Lennart Hellsing som båda var ruskigt begåvade författare som slogs för barnlitteratur och fick uppmärksamhet i alla upptänkliga sammanhang, men nu är båda döda och det går bara utför. Dagens barn går med näsan i sina mobiltelefoner och pratar något slags märklig pidginengelska i stället för sitt eget språk. Hur ska det gå?

Det kommer alltid nya

Men så tänker jag på vad jag har varit med om under min tid som barnboksredaktör. Storheterna Astrid Lindgren och Lennart Hellsing, förvisso, men de har också följts av en hel rad begåvade barn- och ungdomsboksförfattare och -konstnärer (här tänkte jag rabbla namn men det blev för många!). Att inte tala om de där kioskvältarsuccéerna som dyker upp då och då och får precis alla barn att läsa hur tjocka böcker som helst, oavsett läskriser: J K Rowlings Harry Potter-böcker förstås, Stephenie Meyers «Twilight»-romaner, ja varför inte vår svenske Martin Widmark som fick varenda unge att kasta sig över alla LasseMajadeckare så fort de kom ut?

Det kommer nya böcker och nya läsare. Det kommer alltid nya. Och även om vuxna är rätt korkade när det gäller barnlitteratur och tror att böckerna ska läsas i uppfostrande syfte (varför kom skolministern när «Den svenska barn- och ungdomslitteraturens historia» gavs ut, och inte kulturministern? Vad säger det om vuxnas syn på barn- och ungdomslitteratur?), så finns barnen där och hittar sina böcker. Det är inte alltid de böcker vi vuxna rekommenderar, snarare rätt sällan, men det är som vanligt barnböckerna som får läsarna att glömma allt och bege sig till en annan värld. Fråga vem som helst i vilken ålder som helst: det är barnböckerna vi har kvar i ryggmärgen, de mest älskade böckerna som finns. Och den kärleken försvinner inte.

Les også Morten Olsen Haugens anmeldelse av «Den svenska barn- och ungdomslitteraturens historia».