Lindgren, Astrid: Aller kjæreste søster

Da jeg var liten, pleide jeg å sitte i kroken bak spisebordet vårt, med ryggen mot den svære Tandberg-høyttaleren, og lese. En av de bøkene jeg leste mest i var Astrid Lindgrens Aller kjæreste søster. Det var ingenting jeg var så redd for som mørket i den boka, skogen der trærne grep etter de to jentene som red gjennom skogen. Og friheten som bodde i det å kunne galoppere fra alt som var vondt og vanskelig på sin egen hest med gull- eller sølvman. Illustrasjonene var fantastiske. Jentene vakre prinsesser og hestene skinnende og smidige.

Det er ei bok om ensomhet. Den klassiske historien om ei jente, Kari (Barbro på svensk), som har fått en lillebror og føler seg til overs, og som trekker seg inn i seg selv og finner et hull under rosebusken i hagen som leder til en fantastisk verden.

Under rosebusken bor den hemmelige søsteren hennes, Ylva-li. Kari og Ylva-li kaller rosebusken for Salikon. Nesten hver dag besøker Kari Ylva-li i landet under Salikon, landet der Ylva-li er dronning. Men så en dag forteller Ylva-li Kari noe:

Ylva-li och jag stod på bron, som leder över den lilla bäcken, och hörde blommorna sjunga och träden spela och bäcken nynna en melodi. Då tog Ylva-li mig så hårt i armen och sa:

«Allrakäraste Syster, ett måste du veta!»

Det gjorde så ont i hjärtat på mig just då.

«Nej», sa jag. «Jag vill inget veta.»

«Jo, ett måste du veta», fortsatte Ylva-li.

Då slutade blommorna att sjunga och träden att spela, och jag kunde inte mer höra bäckens melodi.

«Allrakäraste syster», sa Ylva-li. «När Salikons rosor vissnar, då är jag död.»

Tilbake i den vanlige verden får Kari en hund og Salikons roser visner. Det er en slags happy ending. Med hunden er ikke Kari lenger ensom, men den lykkelige slutten bet ikke helt på meg. Boka etterlot et svart hull, et snev av håpløhet og fortvilelse – og det var akkurat det jeg likte så godt.