Lindgren, Astrid: Vi på Saltkråkan

Korpen skränade hest i sin bur och verkade orolig. Pelle försökte om igen sticka in ett finger till honom, och om igen högg korpen efter honom.

”Han är klok, må du tro”, sa Stina. ”Klokast i världen säjer morfar.”
Det tyckte Pelle var skryt. Varken Stina eller hennes morfar kunde väl veta vilken fågel som var klokast i världen.
”Min farmor har en papegoja”, sa Pelle. ”Och hon kan säja ’Far ända in i baljan’!”
”Vad är det för svårt med det”, sa Stina. ”Det kan väl min farmor också.”

Saltkråkan er den første boka jeg kan huske å ha ledd høyt av, når jeg leste innenat. Jeg husker følelsen av latterbobler som ikke kunne holdes tilbake. Og jeg husker blaffet av flauhet da det gikk opp for meg at jeg ikke lå aleine på rommet mitt, men på en gummimadrass i et lærerværelse på en skole i Nordland et sted, midt i sommerferien, og med mamma, pappa og storebror som vitner. Trøsten var at det var ikke noe stort latterbrøl, bare et deilig, kilende skratt.

Jeg skal ikke nekte for at minnene om boka Saltkråkan er vanskelige å skille fra minnene om TV-serien med samme navn. Det er ikke mine egne fantasibilder av Tjorven, Pelle, Stina, Malin og farbror Melker som står fram når jeg leser. Likevel vil jeg påstå at også boka har gjort et dypt inntrykk på meg. Det var slett ingen skuffelse å lese boka etter å ha sett TV-serien. Ord for ord, og gang på gang lot den meg gjenoppleve bildene fra skjermen.

Historien om den urbane familien som finner sitt sommerparadis på Saltkråkan; en falleferdig rønne der det regner inn gjennom taket, fascinerer meg like mye i dag. Jeg lar meg fortsatt sjarmere av familien Melkerson med den impulsive og overoptimistiske, men akk så omsorgsfulle alenefaren Melker i spissen – han som skryter og juger om egne bedrifter på en så klossete og gjennomskuelig måte, og ikke minst feiler så ettertrykkelig at alle bare må elske ham; ungene, naboene – og leseren. Like sjarmerende oppleves Tjorven – verdens elskeligste og mest irriterende unge, og Pelle – som foretrekker dyr framfor menneskelig selskap. Og for ikke å snakke om Malin – stadig like vakker.

Det hviler en lun stemning over boka. En sommerstemning som oppleves like tiltalende i regn som i solskinn: Åpent hav, holmer og skjær med prustende seler. Trange viker med svaberg, strender og temperert vann. Vindskeive brygger, vaklevorne sjøbuer og trehus. Hamnehager fulle av blomster og beitende kuer. Passe store skoger fylt av markjordbær, revehi og hemmelige hytter. – Et samfunn helt uten biler, men med håndkjerrer, robåter, melkespann – og ku-ferjer. Et paradis der alle er venner hele tida. Nesten.

Det er ikke bare latter boka framkaller. Idyllen er ispedd både sorg, sinne, skuffelse og ikke minst sjalusi. Tjorven og Stina slåss om Pelle, og Melkersonfamilien lever i konstant frykt for at en ”ljusblå polotröja” skal røve Malin bort fra dem. Men verken krangling, kjefting eller redsel ødelegger følelsen av trygghet og harmoni. Når man veit at det går bra til slutt, er det ikke farlig å la tvilen slippe til.

Spenningskurven svinger i takt med at ungene på Saltkråkan tøyer grensene for hva barn har lov til; gir seg ut i båt uten redningsvest, mister årene i tåke og tordenvær og driver i land på øde øyer. Og når Pelle finner kaninen sin død, pipler tårene:

Ingen av dem hade ännu mött bitter sorg på nära håll, och de visste inte vad man tog sig till när någon såg ut i ansiktet som Pelle gjorde nu.

Aller verst er det når Båtsman blir beskyldt for kanindrapet og Nisse tar ham med seg på en siste tur i skogen. Det blir nesten uutholdelig når Söderman innser at reven er morderen og i fortvilelse roper ”Skjut inte!” Klimaks nås idet Söderman hører et skudd, for så å se Båtsman komme labbende sammen med Nisse.

Astrid Lindgren skildrer barnesinnet med stor ømhet. For eksempel når Tjorven i raseri skriker til foreldra sine at hun skal dra sin vei og aldri mer komme hjem. Hun angrer raskt, men kan ikke for stolthets skyld trekke trusselen tilbake. Løsningen blir å bli hushjelp hos Söderman – en liten stund.

Hembiträde behövde man inte vara särskilt länge. Sedan kunde man komma hem til mamma och pappa igen och vara deras Tjorv som om ingenting hade händt.

Typisk for Saltkråkan, og Lindgren er at barnslig naivitet vises fram på en måte som barn kan kjenne seg igjen i og le av – uten å føle seg driti ut. Lindgren lar alltid ungene komme fra det med æren i behold. Som når Tjorven og Stina kysser en frosk for å skaffe en prins til Malin, men angrer seg og prøver å trylle ham til frosk igjen. Eller scenen som ble en klassiker i vår familie da jeg var liten:

”Tre tårtbitar hade hon ätit förut, men den här såg godare ut än någon annan med sin lilla skära marsipanros, och Tjorven ville ha den. Hon såg sig om efter Malin, ty hon var inte van att ta saker utan lov, men Malin var försvunnit tillsammans med Björn, och farbror Melker syntes heller inte till. Där fanns helt enkelt ingen att fråga, och när som helst kunde någon annan komma och få syn på tårtbiten, någon som också ville ha den, därför var det bråttom. Och därför knäpte Tjorven sina händer och bad:
”Käre gode Gud, får jag ta tårtbiten?”
Och hon svarade sig själv med den djupaste basröst hon kunde åstadkomma:
”Ja, det får du alt!”

Vi takker Norsk barnebokinstitutt for avbildingen av omslaget. Boka fins i deres samling.