När kulturen ger mod att flyga

Ett av barnlitteraturens mest återkommande teman är vikten av att våga ta steget från tryggheten ut i det okända, en pedagogisk tanke om att locka barnet att lära sig, utvecklas och växa. Att låta barnböcker utspela sig i fågelvärlden är en sällsynt lämplig och ofta utnyttjad symbolik, eftersom fåglarnas utvecklingskurva är så tydlig och snabb. Klumpigheten hos en traskande fågel, den hisnande skräcken för att falla vid första flygförsöket, den oerhörda friheten när man äntligen flyger och inser att kroppen alltid var gjord för att flyga, inte för att gå.

Det finns åtskilliga böcker i genren, och de blir inte alltid lyckade. Men Veera Salmis och Matti Pikkujämsäs Nordiska Rådet-nominerade bilderbok Sorsa Aaltonen ja lentämisen oireet (Anden Aaltonen och flygsymptomen) är en originell, idérik berättelse med många bottnar.

Grå vardag i staden

Anden Aaltonen drömmer om nätterna att han kan flyga, men när han vaknar rör han sig i stället klumpigt och med tunga vingar längs stadens gator. Han är inte H C Andersens «Den fula ankungen» från 1843, men en andlig släkting, med ständig längtan efter att lämna sitt sorgset gråmulna vardagsliv i staden.

Trött ställer sig Aaltonen i bullkön för sin dagliga brödranson, och de andra i kön är också «sådana fåglar vars drömmar inte hade slagit in». Någon sitter i rullstol, någon behöver operera hjärtat eller foten. Alla drömmer om att flyga söderut, men hur många lyckas? För dem som blir kvar finns bullkön.

Det är en liten, tröstlös värld, även de gånger han tar sig bort till ankdammen där alla samlas på fredagar och lördagar.

Men söndagen är veckans bästa dag: då lyser solen «som en smörklick i en nygräddad vetebulle», himlen är blå och löven gula. Aaltonen beger sig från den gråa, begränsade staden till den ljusa, oändliga stranden och ser svanarna dansa tillsammans. Vita fjäderdräkter, långa halsar och näbbar som vänds uppåt och nedåt i en elegant dans. Aaltonen härmar dem bakom ett träd, iförd en svankjol som han gjort av en köksgardin.

Visst är det Tjajkovskijs balett Svansjön från 1877 som dansar i bakgrunden, men utanförskapet från H C Andersen följer med: Aaltonen är inte som de, kan inte flyga som de, kan inte följa dem när de lyfter från vattnet och flyger bort på starka vingar. Han kan, till skillnad från ankungen i H C Andersens saga, aldrig bli en svan.

I stället går han hem till sitt höghus där han bor tre trappor upp, får mer och mer ont i vingarna och snubblar till slut i den smala spiraltrappan så att han slår i näbben. Kontrasten mot svanarnas graciösa dans i naturens frihet kunde inte vara större.

Man måste bara vågal

Men när han till slut måste övervinna sin läkarskräck och gå till vårdcentralen har doktorn ett ovanligt bra råd. Aaltonen behöver bara flyga, han har helt enkelt flygsymptom. «Att flyga lär man sig genom att flyga. Man måste bara våga släppa taget», konstaterar doktorn, varpå Aaltonen den natten drömmer så livliga flygdrömmar att han vaknar i lampan. Drömmarna börjar sippra över till verkligheten.

Efter det börjar han träna på allvar. Hantlar och kettlebells! De andra i bullkön ser imponerat hur han förändras, gladare, stoltare och modigare. Och till sist, givetvis, beger han sig till stranden där svanarna dansade, och möter där till och med en annan and som dansar med honom innan de båda flyger i väg tillsammans.

Det går överraskande lätt för Aaltonen att förändras när han väl har varit hos doktorn, som om självförtroendet bara behövde få en liten puff av auktoritetens uttalande. Är det så enkelt att bli av med starka rädslor? Det undrar jag.

Men det är egentligen min enda invändning, för detta är en så skickligt berättad saga att den bär även över enskilt svaga punkter. Det handlar ju om kulturens kraft och effekt på den enskilda individen, om att se Svansjön och drabbas av en så stor längtan att man måste uttrycka de stora verken i sitt eget liv, om att bli förändrad i grunden av konsten. Nej, Aaltonen blir ingen svan som H C Andersens fula ankunge, men han blir en synnerligen kompetent and i stället, och det är först då han kan få syn på någon som bryter hans ensamhet.

Sprudlande jubelkonsert

Veera Salms vackra text är full av underfundiga vändningar och uttryck, den glider mellan poesi och prosa. Det konkret berättande växlar med rop från fåglarna som pratar i bullkön, «kra kra kra/kva kva kva/tityt tyt tyt». Texten är till största delen tryckt i sammanhållna textstycken, men precis som Aaltonens känslor kan den plötsligt flyta ut i större, förtvivlade rop från en ledsen and. Sorgen och glädjen uttrycks på samma sätt, som en bullbit som fastnar i halsen.

Det skulle ha kunnat bli en ganska tung saga om det bara vore för texten, men bildkonstnären Matti Pikkujämsä illustrerar den med optimistiskt klara färger i stora färgfält, mycket rörelse i bilderna och roliga detaljer som gör svårigheterna till självklara och uthärdliga inslag i livet. Aaltonen är trots ensamhet och inre längtan en ganska glad and när han traskar nedför höghusets spiraltrappa på första uppslaget, med sin röda lilla mössa käckt på svaj. Fåglarna i bullkön låter sorgliga i texten, åtminstone för den vuxne som omedelbart tänker på ransoneringsköer. Men bilderna ger de fattiga fåglarna i staden personlighet och eget liv, medan doktorn på vårdcentralen får vara en trygg svart fågel i vit rock, med glasögonen långt nere på näbben. Inget att vara rädd för, Aaltonens läkarskräck och dåliga självförtroende spricker som troll i solsken.

Och kanske är det just den rörelsen som karaktäriserar boken, både i text och bild: från inåtvänd självkritik när Aaltonen långsamt trampar längs gråa stadsgator, till en sprudlande glad jubelkonsert i färg, toner och rörelse.