Nominert til nordisk pris: Finstämd och humoristisk

Upphovsmännen, Håkon Øverås som har skrivit texten och Øyvind Torseter som har gjort de många bilderna, har en likartad minimalistisk strävan i respektive medium; stilmässigt är det rent och sparsmakat i både text och bild. Ytterst handlar boken om vad det vill säga att vara barn och börja inse att man bara har sig själv att lita till under den existentiellt utsatta period som de vuxna kallar ”barndomen”. Rune är just i den ålder då han börjar klara sig därute själv om dagarna men fortfarande sitter i bilbarnstol – han pendlar som alla barn mellan att vara både totalt oskyddad och (skenbart) skyddad av bekymrade föräldrar. ”Går det bra med deg, Rune?” är vuxenvärldens retoriska bry-sig-om-fråga. ”Det går fint”, svarar barnet lydigt, medan världen runt omkring krackelerar och allt känns livsfarligt.

Yttre ödeläggelse

Så som livet ofta är, händer allt på samma gång: i samma veva som morfar just har dött ger sig de stora pojkarna på Runes och Atles nybyggda koja.

– Ikke ødelegg hytta vår!
Guttene stanset opp og så på Rune.
– Hva sa du småen? sa Ruben fra Drammen.
– Ikke ødelegg hytta, gjentok Rune. – Den er vår.
– Står navnet dit på den? sa Prestesønnen.
– Nei, men den er vår.
– Det er vår hytte nå, sa Anton. Han lo mens han sa det. – Vi trenger plankene.
Rune så på syklene og tilbake på guttene der oppe på bakken.
– Står navnet deres på syklene?, sa han. /…/
– Jeg trenger en slik sykkel, og hvis  dere ikke har navn på dem, så tar jeg en med meg. .

I denna nyckelscen har Rune startat ett förlopp som snart kommer att stegras vilt och växa honom över huvudet på många oväntade vis och som samtidigt på ett psykologiskt plan visar sig kunna bära honom över förlusten av morfadern en tid. Han får liksom annat att tänka på samtidigt som morfadern kommer honom närmare än någon av de vuxna runt omkring.

Barndom och barnperspektiv

Vill vuxna veta, kan man undra, eller hör det till föräldraskapets eviga tragedi – att vilja så väl och förstå så lite – när ens barn befinner sig i ”livsfara”? Øvreås och Torseter skriver på varsitt sätt fram det kaos som den finske hjärnforskaren Matti Bergström i boken Svarta och vita lekar: Kaos och ordning i hjärnan – om det lekande barnet (1997) beskrev som barndomens yttersta villkor: att som barn befinna sig i ingenmanslandet mellan ”svart” (kreativt) kaos och ”vit”, propert strukturerad, men okänslig vuxenvärld – och vara utlämnad till sig själv. I så motto är Brune ett utsökt och genomfört exempel på en berättelse med ett helt konsekvent barnperspektiv: under läsningen förnimmer man Runes utsatthet nära nog på sin egen hud. Här finns i texten en klassisk ”episk” berättarröst och både text och bild berättar i tredje person, men synvinkeln lämnar aldrig Rune. Den är både solidarisk och empatisk och bäddar för stark igenkänning med hans utsatta situation denna vilda vecka i hans unga liv. Att rösten, blicken och tänkandet konsekvent är på Runes nivå skapar en stillsam humor i många dialoger. Ett exempel är Atles oförmåga att lyssna på Rune utan att genast övertrumfa honom med de vildaste skrönor: än om hur onkeln, död i en glaciärficka på fjället, ska börja leva när han tinar upp,  än om hur han ringde militärpolisen när han jagades av tio förföljande pojkar: ”Det går ikke an”, protesterar Rune gång på gång. ”Bare spør pappa”, är det stående beskedet från Atle. Eller när skolkamraten Åse berättar att hennes storasyster vill få henne intresserad av hästar genom att ha väggarna tapetserade med gamla avlagda hästbildaffischer.

Virker det?
Jeg vet ikke ennå. Jeg skal prøve en måned til.

Och inre uppbyggelse

Till slut hittar Rune ett sätt att ge igen för den raserade kojan: utstyrd till superhjälten Brune vågar han sig ut om natten för att ta hämnd genom att måla en av fiendens cyklar. Ett farsartat scenario tar nu vid där den ena efter den andra av vännerna förvandlar sig till superhjältar och tar sig an nästa cykel – Atle blir Svartle och Åse blir Blåse – och kulminerar i det totalt oväntade slutet när de stora pojkarna hamnar i polisens händer.

Ytterst är det morfars död som råkar starta denna kedja av dråpliga förvecklingar på den yttre spelplatsen, eftersom Rune hittar några burkar brun färg hos tante Ranveig som passar honom de dagar då föräldrarna är på sjukhuset. Men morfar är också aktiv på den inre spelplats som ingen annan vet om: han sitter där på sin bestefarstein i skogsbrynet och håller koll när Rune varit på sitt första uppdrag.

Bestefar? Er det deg?
Ja visst er det meg. Jeg sitter bare her og nyter den deilige sommernatta.
Men er ikke du død?
Jo visst, sa Bestefar.
Hvordan kan du sitte her da?
Se på deg selv, sa Bestefar. – Ligger ikke du og sover?
Eh…jo, sa Brune nølende. – Men det er Rune som ligger og sover. Jeg er Brune.
 Bestefar lo. Han nikket.
Jeg forstår, begynte han. I så fall er det Bestefar som er død, og jeg er Brunefar.  

Så tvinnas trådarna mellan livet och döden ihop ibland. En död bestefar kan stundom vara mer levande och med på noterna än de egna föräldrarna.

Det kan vara gott att veta.