Nominert til nordisk pris: Vildvuxet och gäckande om levande och döda

Seita Vuorela (tidigare Parkkola) har hyllats för att hon skrivit in magisk realism i finsk ungdomslitteratur. Med fjärde boken Karikko – en gåtfull historia med crossover-tilltal som håller läsaren i ovisshet om var vi befinner oss i tid och rum, bland levande eller döda – är hon nominerad till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2013.

Boktiteln – fritt översatt en grynna, ett blindskär, eller en fallgrop – syftar bl.a. på de många gåtor, hinder och överraskningar romanen bjuder på. Att sammanfatta handlingen är knepigt eftersom vissa saker då måste avslöjas som borde få upptäckas under läsningens gång. Men i stora drag, och utan att avslöja för mycket, kretsar boken kring två teman: ett handlingsdrivet skärskådande av pojkars dragning till livsfarliga lekar och en drabbande gestaltning av en sorgeprocess. Tonårsgrabben Mitja anländer med mamma och storebror Vladimir till campingplatsen Land’s End vid vägs ände. De har kastat sig in i semestern och lämnat bakom sig ett trauma som jagat dem vidare till denna plats. Innan sommarlovet har Mitjas bästa vän Noel fallit ner från en övergiven silo och dött. Mamman försöker nu hålla ihop familjen, medan pappan har flytt in i sitt jobb och enbart finns på mobilavstånd. Mitja minns knappt vad som hände. Det gör däremot Vladimir, som bevittnat olyckan.

Läsning med tuggmotstånd
Karikko är läsning för de tålmodiga. Dels för att den håller läsaren i ovisshet om vad som händer i närapå 200 sidor, dels för att den byter berättarperspektiv i hastigt tempo. Mest hörs Mitja berätta om och reflektera kring sina märkliga upplevelser på campingplatsen. Däremellan sprängs avsnitt in under två återkommande rubriker, Silon och Flickan. I de förra kapitlen repeterar Vladimir motvilligt och i detalj händelserna innan dödsolyckan. I de senare ges inblickar i romanens mest gåtfulla gestalt, en vacker, vitklädd flicka som vid deras första möte betraktar Mitja misstänksamt och påstår att hon minsann vet vem han är.

Mystiken tätnar när Mitja dras in i strandpojkarnas värld. Dessa övergivna pojkar lever ett vilt och vuxenfritt lägerliv. De drar omkring på campingen, stjäl mat och ställer till det. Makthierarkin i gänget är stenhård och inbegriper initiationsriter, knivar och blodiga slagsmål. Flickan som kretsar kring dem triggar deras åtrå, rädsla och hat. Hon verkar vilja hindra dem från att återuppta strandens uråldriga rövartradition, att driva fartyg på grund för att sedan plundra dem. Mitja dras till pojkarnas hårdfört maskulina gemenskap som kräver lojalitet till varandra och strandens lag. Svikare eller solokörare tillåts inte. Men han kan inte glömma flickan. Hon som vid deras första möte påstod sig veta vem han är. Småningom uppdagas flickans uppdrag, vilket får konsekvenser för Mitja som måste välja vem han ska tro på, pojkarna som inte vill minnas var de kommer ifrån eller flickan som vill hjälpa dem vidare.

Ambitiöst och sugande suggestivt
Romanen är ambitiös så det förslår, sugande och suggestiv. Vuorelas ärende är angeläget och upplägget snillrikt. Romanen innehåller många visuellt starka scener. Exempelvis olyckan i ruffig fabriksmiljö som sinnebild för pojkars dödsföraktande lekar bortom all vuxenkontroll, och hotell Horisont där flickans mytiska värld till slut knyts samman med Mitjas, Vladimirs och strandpojkarnas öden. Dessa starkt filmiska scener fastnar på näthinnan och stannar kvar långt efter avslutad läsning.

Ledtrådar och gåtfullheter portioneras ut an efter för att hålla tempot uppe och läsaren intresserad. Frågetecknen driver berättelsen framåt: Vem är flickan? Vem är pojkarna? Vilken är Mitjas roll i dramat? Till sin hjälp tar Vuorela ett flöde av myter, sagor och klassiska berättelser. Referenserna är ibland direkta som till exempelvis HC Andersens ”Den lilla sjöjungfrun” och ”De vilda svanarna” eller till myternas Sisyfos, Prometheus och båtfärden till dödsriket. Men de figurerar också i undertexten såsom strandpojkarnas starka släktskap med ”the Lost Boys” i J.M. Barries Peter Pan, också de ett gäng övergivna pojkar med stark koppling till sjöröveri. Även filmreferenser haglar tätt motiverade av att Vladimir är ett filmfreak som anser att film lärt honom allt han behöver kunna i livet.

För mycket av allt?
Allt detta imponerar, samtidigt som intertexterna, gåtfullheterna och perspektivbytena tenderar hopa sig och bli för mycket. Romanen är inte illustrerad på traditionellt vis, utan ackompanjeras av drömska, svartvita bilder signerade Jani Ikonen. Bilderna fångar visserligen stämningen i boken men gör mig ändå tveksam då de inte tillför något väsentligt utan förblir ett slags effekt. Till följd av detta överutbud av effekter och sidospår blir romanen så splittrad och snårig att den ibland riskerar falla på eget grepp. Det är tvära kast som gäller. Mitjas berättarröst mixar vuxet reflekterande tankegångar och tonårstrubbig slang på ett vågat men inte alltid helt övertygande sätt. Dialogens korthuggna repliker på vardaglig dialekt och slang krockar med det mytiskt högstämda. Från att först vara gåtfullt sparsam med information och sammanhang, förklaras allt lite väl ingående på slutet. Det är tveklöst modigt och ambitiöst, men klockrent är det inte. Därtill kan tilläggas, som ett eko av Peter Pans och Wendys relation, en rätt så förlegad syn på pojk- och flickskap. Medan de förra framställs som vilda, våldsamma och oförmögna att bottna i sina känslor är den senare vacker, åtråvärd och omhändertagande.

Karikko är därför i mitt tycke en vildvuxen ungdomsroman som ibland vill för mycket för sitt eget bästa. Samtidigt imponerar gestaltningen av en inre sorgeprocess via ett yttre äventyr. Idén om campingen som hållplats på väg till dödsriket är rentav briljant. Strandpojkarna bär alla namn av förlista skepp. De är övergivna vrak, strandade mellan liv och död. Mitjas insikter i slutet av romanen drabbar läsarna utan omsvep. Där är tonträffen helt rätt. Budskapet naket och grymt. Döden tar alla, även de unga.

• Karikko er nominert til Nordisk råds barne- og ungdomslitteraturpris, som deles ut for første gang i 2013. Barnebokkritikk skal anmelde alle de nominerte til den nye prisen.

• Les mer om prisen og de nominerte her.