Om första kärleken från bådas håll

I den livfulla och charmigt förvirrade serieromanen Pssst! (2013) berättade den tyskdanska författaren Annette Herzog (f. 1960) och illustratören Katrine Clante (f. 1973) om tolvåriga Violas livssituation som «delebarn» med två hem och dubbla föräldrar och om hennes bråddjupa existentiella funderingar kring liv, födelse, död, växande, identitet och vänskap. Boken har fått fina priser i hemlandet och är i år nominerad till Deutscher Jugendliteraturpreis; den är översatt till tyska och svenska.

Två år senare möter vi åter Viola som nu bor mest hos sin far och har en fortsatt livlig relation till sin mormor; båda är hennes viktiga samtalspartners om kärlekens komplexitet i den fristående Hjertestorm, som i nio korta kapitel gestaltar hennes version av den problematiska upptakten till kärlekshistorien med klasskamraten Storm. Herzog och Clante bygger vidare på den framgångsrika, multimodala serieberättarteknik som de etablerade i första boken. Korta, jagberättade plotdrivande textpartier, blandade med inströdda analyser och kommentarer fyller nervigt handritade rutor och helsidor och samsas med livliga scrapboksuppslag och kapitelbakgrunder i olika tematiska färger. Viola grubblar och bubblar i monologer och vardagsdialoger med väninnan Flora och med sin familj, strösslar tillvaron med talrika dikt- och textcitat, egna dagboksanteckningar och sms, och hennes kamp avspeglas lika mycket i dramatiska naturbilder som i scenografiska förändringar av hennes skrivbords- och sänghörna. Vår förståelse av hennes sinnestillstånd stöds och expanderas i detta dynamiska verbal/visuella samberättande, som vi känner igen från Pssst!

Storm B. Vinter gör entré

In på scenen – och från (på alla vis) motsatt håll i denna dubbelroman – kommer så Storm själv och ger sin version, Stormhjerte. Här har de båda författarna inbjudit illustratören Rasmus Bregnhøi (f. 1965) att med sin kärvare, lite grova och mer karikatyrisk-komiska stil bidra med den tonåriga manliga blicken på kärlekens förmädligheter och vedermödor.

En snabb blick på de båda böckernas paratexter avslöjar hur olika de båda illustratörerna presenterar sina huvudpersoner.

Medan Clante lägger ut Violas hjärtestorm i rummet runt henne – det höststormar utanför det öppnade fönstret och hennes «rika» grubbel utvändiggörs i de många uppnålade bilderna, teckningar och «foton», på vackertapeten vid hennes säng. Allt är förberett! Viola möter betraktaren med en öppen camera-look och med en bild av Storm i händerna.

Breghnøi gör processen kortare i Stormhjerte-omslaget och förser Storm med två trumpinnar som enda attribut. Hans fokus är musik och Viola.

De båda smutstitelsidorna har varsin sprött tecknad fågel: Storms fågel sitter kvar på sin gren, Violas fågel befinner sig redan i luften. Dessa kontrasterande visuella planteringar utvecklas hos dem båda. Viola befinner sig i luften redan från början och «Jeg flyver» är också rubriken på hennes första kapitel. Storm vill ju inget hellre än svara på hennes signaler, men är fången i kamraternas misogyna jargong. Med kapitelrubriken «Hvor dum kan man være?» börjar hans sorglustiga historia om upprepade förnekelser, avvisningar och svek mot den han älskar.

Då och då kommer Storm ut som den sårbara person han är, alltid i enrum, som när han under nattliga seanser tröskar igenom misslyckade möten och ger dem mer lyckosamma drömförlopp inom ett perfekt vågtandat rutsystem. I ett kapitel gör han ett flödesschema kring frågan om han skall våga säga «Undskyld»; i nästa kapitel får vi ta del av hans sångtexter: han «vet» klart mer än han förmår visa. Sångerna djupnar och ger honom chans att be om förlåtelse i sin (skol)projektuppgift: «Kærlighedens slutsang» där omkvädet lyder:

Det var ikke kærlighed,
det var kun begærlighed
nu skal der være ærlighed

Gestaltningstekniker

Bregnhøj bidrar med bister humor och kontrast; han understryker hur färg- och detaljfattig Storms värld är; hans grubbel försiggår i sängen eller framför datorn; han söker tips i flicktidningar och porrfilmer på nätet. Ett exempel på talande kontrast mellan gestaltningsmetoderna är den nervöst skruvade sexuallektionen i skolan. I Violas (och Herzog/Clantes) återgivning har läraren fyllt hela svarta tavlan med teckningar av yttre och inre könsorgan och av bindor, salvor och kondomer. Hos Storm (och Herzog/Bregnhøi) är tavlan blank sånär som på två autentiska danska weblänkar «For dem der vil vide mere» och den muntliga lektionen är fokuserad på hur man sätter en kondom på en banan. En annan fruktbar kontrast utgör scenerna kring skoldansen. Den utvecklas i Violas perspektiv till en i några korta rutor snabbt avklarad total fadäs, medan den i Storms slingrande berättelse breder ut sig på flera hela uppslag och blir en lång, tragikomiskt snedtänd post-festumhistoria. I bokens fysiska mittpunkt sker så äntligen det avgörande mötet, när de kommer cyklande från varsitt håll med varsitt brev i handen. Ingenting blir sagt, men Clante lägger i bilderna av Viola in hennes hjärtdunk (med en EKG-linje) medan Breghnøi förser Storm med bakgrundsmusik (noter på linje).

Kärlekens idéhistoria

Man kunde måhända tycka att denna skönlitterärt täta och psykologiskt intressant gestaltade kärlek-med-förhinder-historia skulle räcka för att fylla ut boken. Men Annette Herzog går grundligare än så tillväga och tar oss tillsammans med sina bägge konstnärer också ut på ett antal roligt vinklade kärleksexkursioner i diktens och filosofins historiska landskap. I Viola-historien handlar det om dödlig kärlek ur världslitteraturen – Medea, Aeneiden, Romeo och Julia, Den unge Werther, Anna Karenina och Twilight – som får bilda bakgrund till och kulmen på Violas kärleksdepression efter Storms svek. Själv gör han en komisk (dröm)vandring vid guden Amors sida genom ett bokstavligt erotiserat landskap, där klassiska diktare och tänkare (alla män) diskuterar och hamnar i slagsmål över kärlekens sanna väsen. En av de sista att dyka upp är John Lennon, vars musikaliska påstående «All you need is love» får en rasande Freud att krevera.

«Hvor er egentlig Kierkegaard, Nietzsche og Dante?» ropar någon inifrån den dammande röran av armar och ben innan Storm och Amor utmattade vandrar vidare och går från idé till handling.

Ja, och var är kvinnorna – Sapho, Simone de Beauvoir, Karen Blixen och Marguerite Duras kunde kanske frågan också ställas?

Andra pedagogiska exkursioner handlar om kärlek i naturen, fysiologi och kyssar, om biologisk-medicinska och kemiska processer. Blandningen av linjärt skönlitterärt berättande, analytiska översikter och kunskapsrika faktaexkursioner pausar förstås den dramatiska kurvan i båda historierna. Samtidigt inbjuder konstruktionen till ett icke-linjärt läsande av mer aktiverande, selektivt och individuellt slag, precis som i den tidigare boken. Jag tänker mig att somliga lockas att genast läsa de båda kärlekshistorierna simultant och växelvis genom en vända-på-boken-läsning, medan andra njuter av det fördröjda tempot och den extra krydda som exkursionerna ger – i både kontextuellt och fördjupande avseende.

Tillsammans bryter detta triangulära författarskap ny mark för en filosofiskt undersökande skönlitterärt och estetiskt syftande crossover-litteratur för lite större barn, unga vuxna och helt vuxna läsare som öppnar storslagna, uppfordrande möjligheter till en ovanligt rik och roande gemensamhetslitteratur.