Samhällets olycksbarn

Samhällets olycksbarn

Boktittel: Risulven Risulven

Forfatter: Nina Ivarsson

Forlag: Rabén & Sjögren

Årstall: 2017

NOMINERT TIL NORDISK RÅDS PRIS: Sveriges ena bidrag till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris är en rasande skickligt skriven bladvändare om utsatthet och svek.

Nina Ivarssons debutroman för barn och unga, Risulven Risulven, är drabbande läsning. Skildringen kretsar kring två utsatta barn på gränsen till tonåren, som gör allt för att överleva trots bristande vuxenomsorg och ett otillräckligt samhälleligt skyddsnät. Romanen berättas av 12-årige Pär. Läsaren slängs omedelbart in i ett dramatiskt nu när Pär rymt hemifrån och kapitelvis blickar tillbaks på de händelser som lett fram till att hans tillvaro rasat samman. På så sätt byggs en intensiv spänning upp från första början och gör boken till en riktig bladvändare.

Allt börjar i slutet av sommarlovet innan sexan när Pär träffar en tjej, vars namn han uppfattar som Risulven, nere vid förortens badplats. Hon är rapp i käften, orädd och annorlunda. Pär, som är ensam, otrygg och mobbad, törstar efter sällskap och dras till henne som en magnet. Samtidigt framställer han i romanens nutid mötet med Risulven som ödesdigert: «Jag tänker på den kvällen, och allt som hänt efter det. Jag ser det framför mig, fast jag inte vill. Om det varit en film skulle jag stängt av direkt.»

Tystnadskulturens konsekvenser

Sommarlovet går mot sitt slut och Pärs enda klasskompis, Viktor, drar sig undan och söker sig till klassens populära klick som domineras av Pärs plågoandar Adam och Filip. När skolan börjar ska också Risulven gå i deras klass, men vill att Pär och hon ska «leka» osynliga för varandra när andra är med. Pär hör upprepade gånger hur hans «vänner» talar illa om honom bakom hans rygg och skrattar åt honom för att själv framstå som coola. Ivarssons skildring av barnens stenhårda sociala spel, interna hierarkier och maktkamper är glasklar och otäckt realistiskt återgiven. Mekanismerna tydliggörs med skoningslös skärpa. Vem vågar stå upp för den svaga när priset är att själv bli utstött? Inte ens lärarinnan Agnes som anar oråd kan ingripa när ingen vågar bryta den tystnadskultur som råder. Ivarsson visar övertygande hur mobbningen i skolan och vanvården hemma är så djupt skamliga för Pär att det är omöjligt för honom att be om hjälp.

Krackelerande berättarröst

Pärs berättarröst skriver Ivarsson fram med total tonträff. Rösten är därtill mångskiktad och full av sprickor och bråddjup. Ibland verkar Pär inte själv förstå vad han egentligen berättar. Han slätar över sina mobbares vidriga kommentarer och tar sin omogna och drogberoende ensamstående mamma Sonjas parti trots att han samtidigt återger hur hon misshandlar honom psykiskt och fysiskt:

«På klassresan i femman kissade jag i sängen. Sonja hade inte packat madrasskyddet, hon sa att jag inte fick åka med om jag tänkte pissa på mig mitt framför alla. Jag sa att jag inte skulle det. Jag och Viktor delade rum. Han sa att han inte skvallrade så jag vet inte hur de andra fick reda på det. De har skämtat om det sedan dess. ”Du får gå före mig på toa, Pär”. Jag skrattar åt det.» Läsaren får till en början intrycket att Pär är ovetande naiv om vad han utsätts för, men inser under läsningens gång att det är en mask han krampaktigt upprätthåller för att överleva och att masken gradvis börjat krackelera.

Vägar vidare

Utan att skriva läsaren på näsan lyckas Ivarsson få till en svidande skildring av socialt utanförskap och klasskillnader. Pär bor i höghus, hans klasskompisar i villor. Han lagar sin egen mat, de har föräldrar som gör middag till hela familjen. Pär lämnas ensam hemma om kvällar och nätter, har varken pengar till nya kläder, grejer eller skolans hett efterlängtade tivolibesök. Området där Sonja och Pär bor är ruffigt, brottslighet och droger vardag. Småningom får Pär veta att också Risulven döljer något bakom sin hårda fasad. Hon heter egentligen Reza, bor på internat och är ett ensamkommande flyktingbarn från Syrien som inte vet om någon i hennes familj ännu lever. Precis som han kämpar hon in i det sista för att hålla skenet uppe. Deras trevande, hemliga vänskap som kantas av häftiga konflikter och svek från båda sidor, är lyhört och realistiskt skildrad. Trots detta förmår romanen utmynna i trovärdig hoppfullhet om en förändring till det bättre. Mellan Pär och Reza finns ögonblick av intensiv ömhet – fångade i de intima smeknamnen «Lilla Päronet» och «Risulven» de ger varandra – som visar på andra vägar vidare. I en värld där ingen tycks bry sig om dem, kan de välja att bry sig om varandra.

Isande aktuellt

Risulven Risulven är en stark och stilsäker roman för barn och unga. Att den dessutom är skriven av en debutant gör den desto mer imponerande. Ivarssons språk är njutbart ekonomiskt, händelserna naket skildrade utan förskönande filter. Greppet att stegvis blotta Pärs utsatthet som en undertext i hans egen berättelse är briljant. Det är ett moget verk som för tankarna till klassiker som Gunnel Lindes Den vita stenen (1964) eller Peter Pohls succédebut Janne min vän (1985). Den förra för att också den handlar om barns hemliga, farliga lekar och umgänge bortom vuxen insyn och den senare för att den tematiserar utsatthet och övergrepp med hjälp av en berättare som inte alltid själv inser det han berättar.

Risulven Risulven är en roman som utan sentimentalitet ger röst åt samhällets olycksbarn i vår tid. Den utgör hjärtskärande läsning med potential att ruska om sina läsare. En isande dagsaktuell skildring av att vara barn i ett samhälle som vänt sina svagaste ryggen.

 

Maria Lassén-Seger