Seton, Ernest Thomson: Wild Animals I Have Known

DEN HÅLLER, INNEHÅLLSMÄSSIGT, BERÄTTARMÄSSIGT, IDEOLOGISKT

Barnebokminne av barnebokforsker Maria Nikolajeva

En av böcker som gjorde ett starkt intryck på mig när jag var liten, som jag läste om och om igen och minns mycket väl var Vilda djur jag känt, av den kanadensiske författaren Ernest Thompson Seton. Det var en slump vilka utländska böcker som översattes till ryska, men den här boken, utkommen i original 1898, var en bland många djur- och naturböcker som i den officiella censurens ögon inte kunde innehålla några subversiva tankar. Man hade då inte hört talas om eko-kritik och visste inte hur starkt laddade med ideologi naturböcker kan vara. Och Seton var på sin tid en passionerad förespråkare för djurrättigheter.

Det tänkte jag förstås inte på. Det som fascinerade mig var alla historier om djur som tänkte, kände och led som människor, men ändå var riktiga djur, inte människor i djurgestalt. Det sägs ofta att barn tycker om djur och läser gärna böcker med djurfigurer, men det finns ingen som helst forskning som bevisar detta. Tvärtom, många forskare ifrågasätter det okritiska hopbuntandet av barn och djur som inte fullt mänskliga, som andra sorts varelser. Det finns alldeles för många böcker om söta förmänskligade möss och kattungar.

Setons bok är något annat. Den består av noveller med var sitt djur i centrum: en björnunge på Yellowstone nationalpark, en räv, en strykarkatt, en hingst, en kapplöpningskanin. De har ett medvetande, men de talar inte och beter sig precis som djur ska. Dock kan de inte undgå kontakter med människor, oftast negativa kontakter då människor utnyttjar, jagar och dödar dem. Jag minns när min farmor läste om björnungen Johnny högt för mig. Den slutar på ett för en ung läsare förskonande sätt: Johnny ligger i sin korg och så småningom slutar höra och känna allt som händer omkring honom. Farmor ville kanske att budskapet skulle gå hem, så hon preciserade: ”Nu är har Johnny dött”. ”Varför?” frågade jag. ”Han blev sjuk och dog”, förklarade farmor. Det sägs – och det har jag själv skrivit om – att barnböcker är ett bra sätt att introducera döden. När ett djur dör i en bok börjar barnet fundera om döden, och det är nödvändigt, för döden är en del av livet, och vuxna gör inte barnet någon tjänst genom att förneka den. Det gör dock inte smärtan mindre. Jag grät och grät över Johnny och de andra djuren, och som barn gör, läste jag om boken i hopp om att de den gången kanske klarar sig.

Härom året fick jag en anledning att läsa om berättelsen om strykarkatten. Jag tycker den håller, innehållsmässigt, berättarmässigt, ideologiskt. Inte många böcker över hundra år gamla gör det. Boken hör inte till de självklara klassikerna. Men då och då träffar jag kolleger som delar mina minnen av den.

Ernest Thompson Seton, Wild Animals I Have Known. New York: Scribner, 1898. Finns på, Project Gutenberg. Kan beställas från amazon i en utgåva från 2007. Översatt till svenska flera gånger, däremot inte till norska.