Vardagen som Eventyrland

NORDISK RÅDS PRIS-NOMINERT: Svärta, komik och ett konsekvent barnperspektiv kännetecknar Torun Lians och Øyvind Torseters gestaltning av Alice. Konceptet psykologi och humor i text och bild för mellanåldersbarn har blivit en framgångssaga sedan första boken utkom 2013.

I boksviten om den introverta Alice Andersen, som i och med sin fjärde och sannolikt sista del numera utgör en tetralogi, vänder sig Torun Lian till en yngre läsekrets än i sina tidigare böcker. Hon gestaltar här den komplexa period mellan 8-11 årsåldern i barnets liv, då det övergår från att vara «barn» till att bli en «tween» – ofta med siktet otåligt inställt på att så snart som möjligt bli en «teen». Det är ofta en stökig ålder som föräldrar ibland beskriver som att de bär ett osynligt meddelande runt halsen som säger «stängt för ommöblering». I klassisk utvecklingsteori handlar det om för barnet ganska motig övergångsperiod från barndomens konkreta tänkande till det abstrakta tänkandets domäner – som ju sedan tar resten av livet i anspråk för att nyansera. Men främst är detta en unik och lysande gestaltning i text och bild av den introverta personlighetstypen.

Ensam i fellesskapet

Medlemmarna i snart nioåriga Alice Andersens familj, som med ett komiskt systembegrepp benämns «fellesskapet», speglar hennes outsiderskap både nerifrån och uppifrån. Mamma tycker att hon är «sär», syskonen att hon är konstig. Deras obönhörliga kritik – vare sig den kommer ur Mias stundom lillgamla fyrårslogik eller storebror Martins överkritiska tonårslogik – både modereras och förstärks av föräldrarnas lite vimsiga regler och bristande konsekvenslogik där måltiderna – och pappas närmast ceremoniellt viktiga brödbak – utgör den sammanhållande ramen för fellesskapet. När Alice og alt du ikke vet og godt er det (2017) tar sin början är det juni och sommarlov i stugan och den stora anspänningen runt det livsfarliga havet från Alice svømmer ikke (2016) har helt släppt: Alice Andersen kan nu simma sedan ett helt dygn. Följdriktigt riktar hon nu sin uppmärksamhet åt andra håll och gör snart helt nya upptäckter om sig själv.

Torun Lian berättar i tredje person men genom att konsekvent fokalisera Alice får läsaren genom dennas tanketal och medvetandeströmmar en unik genomlysning av hur det kan vara att växa upp som introvert person i ett extravert sammanhang. Hennes balansgång mellan tvånget att anpassa sig till andra och behovet att hävda sig själv blir till en överlevares kamp för att hitta en egen plats i existensen. I Torseters fina helsidesillustrationer (ett drygt dussin färgteckningar) är personerna ganska öppet tecknade medan scenografin är varierad och detaljerad. Så blir Alice till en avvaktande storögd flickgestalt, i skygg men spänd, total närvaro i samspel med olika öppna och slutna rum. Här tacklar hon både yttre och inre världar med ett så konsekvent allvar, att det stundom blir halsbrytande komiskt: tankarna på döden utgör resonansbotten i nästan varje reflexion.

Introvert i en extravert värld

Att kassadamen i affären tar betalt utan att titta upp från sin tidning föranleder en tredubbel personlighetsanalys som också fungerar som exposition:

Kanskje hun er en like innadvendt og sjenert person som meg, tenker Alice […].  Eller så var hun bare av den skikkelig uhøflige typen, tenker hun. Det ene kan du ikke noe for, det andre er uoppdragent. Det er dumt at de to tingene ligner hverandre så til forveksling, tenker Alice. Det er urettferdig, tenker hun […] fordi det virket viktig å tenke ordentlig over at voksne også kan ha det sånn som Alice Andersen, snart ni år og eier av en bestevenn som heter Iver. Hun tenker ganke lenge og ganske hyggelig på Iver. Hun tenker at det er ikke umulig at de to kan få seg en kattunge sammen en gang. En som de kan elske. 

Alice är ganska klar över vad som skiljer henne från Iver: «Hvis du er som Iver, så overinteressert i alt og i alle slags folk, så tenker du ikke så mye, da bare står du på.»

I sitt uppmärksammade TED talk (2012) om introversion berättade den amerikanska juristen Susan Cain att vuxna ofta tror att det är något som barn kan växa ifrån. I stället handlar det om livslång överkänslighet mot dopamin och mot alltför många intryck utifrån, om behov av självvald isolering (solitude) – helst ute i naturen i bokstavlig «wilderness». Hon beskriver också hur beroendet av böcker kan se ut, hur läsning låter den introverte skapa egna «adventurelands» i fantasin som ger starka impulser till den egna kreativiteten. I ljuset av denna teori blir hela Alice-sviten meningsfull på ett djupare plan: Alice får i varje bok också visa den introvertes starka sidor genom att gång på gång överträffa omgivningens förväntningar. Ensamheten blir en tillgång, en «självsamhet» med Linus Jonkmans formulering (2013) och hon har en rad egna strategier. Vännen Iver är bra att gömma sig bakom i skolan, han är ett trygghetsobjekt på samma sätt som favoritboken Alice i Eventyrlandet, som hon har läst tusen gånger, och alltid bär med sig – alltid iklädd gummistövlarna som jordar henne med sin tyngd.

På hemväg från affären vandrar Alice på en äng och gruvar sig för morgondagen, men ängen framför henne och de rosa baldrianblommorna hon vill plocka är ju också framtiden:

Hun tar ett skritt av gangen. Nå tar jeg små, små biter av framtiden tenker hun for hvert av dem. […] Stilkene er seige å brekke av, men hun får det til. Hun tenker: Jeg plukker blomster fra framtiden inn i nåtiden i hånda mi.

Igenkänningens magi

Lian bygger skickligt upp en dramatisk båge genom den i grunden episodiska berättarstrukturen när Alice blir alltmer intresserad av någon som är nästan likadan. Hon glömmer Iver i samma stund som hon träffar Martins nya kompis Thomas. De gillar båda att gå i gummistövlar; han ser henne på ett nytt och ovant sätt; accepterar hennes tystnad och nervösa prat och får henne att glömma hålet i magen. När hon i sista scenen inser att det hon varit med om handlar om förälskelse – som mamma precis har påstått är motsatsen till döden – måste hon genast ut i skogen för att kunna härbärgera sina motstridiga känslor:

Og nå har det skjedd med henne som aldri hadde trodd at sånt skjedde i virkeligheten. Men HAR det skjedd når du ikke visste at det gjorde det? Har det skjedd når det er over og forbi før du skjønte noe?

Som introvert är det lätt att bli lyrisk över att Lian och Torseter har lyckats skapa en helt igenom trovärdig (inifrån)gestaltning av hur det är att vara – eller ha varit – ett likadant barn. Jag föreställer mig att här finns mycket igenkänning att hämta in för alla Alice-barn. Det är smärtsamt och komiskt och alldeles underbart. Man vill bara tacka!